Поиск@Mail.Ru
Сохраненная копия страницы http://www.riktpunkt.se/artiklar/ideologi/7.htm Mon, 13 Feb 2012 09:27:04 GMT
Mail.Ru не связан с авторами и содержимым страницы
Jeltsin och den ryska tragedin

Jeltsin och den ryska tragedin

Jeltsins statsbesök i Sverige har under de senaste dagarna varit ett kärt ämne för allt mellan allvarligt politiskt resonemang till grova vitsar som den ryske presidenten gett frikostig anledning till. Gemensamt för ställningstaganden från media och etablissemanget har varit beröm för Jeltsins insatser för "demokratin". Jeltsin har skaffat sig historiska "förtjänster "som antikommunist - det räcker för att garantera honom sympati från höger till pseudovänster och duger som ursäkt för många övertramp och dumheter.

För oss däremot är Jeltsin presidenten som skjutit det egna parlamentet sönder och samman, figuren som inte skyr vilka odemokratiska medel som helst för att bryta ner Sovjetstaten och säkra den egna makten.

Innan Jeltsin tog över ...

Sovjetunionens befolkning uppgick till knappt 5 procent av världens befolkning. 1990-91 svarade den för nästan 22 procent av världens oljeproduktion, 45 procent av gas- och 15,5 procent av elproduktionen. Produktionen av stål uppgick till 18-22 procent av världsproduktionen, valsverksprodukter utgjorde 23 procent, tackjärn 22 procent osv ...

 I början av 1990-talet inleddes en av de mest tragiska perioderna i Rysslands historia. Vad som då inträffade saknar motstycke i världshistorien ... Jeltsin kom att bli symbolen för denna tragedi.

Boris Jeltsin, känd partifunktionär och populist som strävade efter en ledande roll inom statsapparaten, inledde sin nuvarande karriär med krav på ett snabbt tillfrisknande inom ekonomin, höjning av folkets levnadsstandard, en oförsonlig kamp mot byråkrati, privilegier, korruption och brottslighet. Han bedyrade sin avsikt att genomföra reformer till folkets bästa. Och folket trodde honom på hans ord. Jeltsin segrade, men alla löften visade sig vara av noll och intet värde. Så länge Sovjetunionen fortfarande existerade, skyllde Jeltsin och hans team landets svårigheter på det negativa inflytandet från olika högre instanser inom unionsorganen, men först och främst som en följd av den sovjetiska regeringens politik. I denna kör av socialismens kritiker fick Jeltsins solosång stöd av de mångfärgade stämmorna från Rutskoj och Chasbulatov, Gajdar och Burbulis, Sjumejko och Tjubais, Sobtjak och Popov.

I samband med att man trasade sönder Sovjetunionen, upphörde unionsorganen att existera. Ryssland blev en helt självständig stat och Jeltsin dess högste ledare, dessutom med utomordentliga fullmakter och befogenheter. I stället för en utlovad förbättring sker emellertid en radikal försämring. I sina försök att vinna tid försökte Jeltsin att övertyga folket om att det snart, mycket snart skulle uppnås en stark förbättring på det ekonomiska området.

Allt detta visade sig vara en stor bluff, ett medvetet sätt att lura folket. Vad som inträffade stod i direkt motsats till alla löften. Den i hela världen uppskattade sovjetiska vetenskapen och kulturen har hamnat i djupaste kris. Ett land med väldiga naturrikedomar sträcker ut tiggarhanden mot omvärlden. Fattigdomen hos den överväldigande delen av befolkningen ökar katastrofalt. Antalet svältande och av bristsjukdomar lidande ökar snabbt. Och detta under fredstid. Något liknande inträffade inte ens under de fruktansvärda åren med kriget mot hitlerfascismen.

I ett land där folkmakten tidigare skapat en progressiv och för alla tillgänglig hälsovård, som utrotat många allvarliga sjukdomar, minskat dödligheten och ökat medellivslängden, där förekommer nu på nytt sjukdomar som tyfus, kolera, pest, smittkoppor och difteri. En negativ befolkningsutveckling konstaterades i en undersökning som omfattade 67 ryska regioner redan i början av 1990-talet. Socialt betingade sjukdomar ökar snabbt. Under 9 månader av år 1993 skedde inte mindre än 22 000 överlagda mord och 28 000 väpnade överfall. Lägg därtill det stora mörkertalet händelser som en följd av den rådande anarkin i Ryssland. Brottsvågen över det tidigare relativt lugna Ryssland ledde bl a till att föräldrar ytterst ogärna släpper ut sina barn utanför hemmen.

Befolkningens missnöje ökade. Över hela Ryssland gick en våg av varningsmöten och -strejker av läkare, lärare, lantbrukare, vetenskapsfolk och professorer vid universitet och högskolor osv. Men

istället för att söka en utväg ur den återvändsgränd man drivit landet in i, inledde kretsarna kring statsledningen ett inbördes gräl och sökande efter syndabockar, "Fiender till demokratin". Givetvis kastar Jeltsin utan skrupler hela skulden för politikens konsekvenser på dessa.

Och visst bar vicepresident Rutskoj och Folkkongressens ordförande Chasbulatov, liksom hela Folkkongressen och Högsta Sovjet, sitt ansvar för situationen i Ryssland. Men inte för att ha fört någon mystisk strid mot den ryske presidenten, utan tvärtom för sin undfallenhet inför honom, för att man under lång tid förhållit sig likgiltiga till den ryska befolkningens utsatta läge.

Överallt i världen fastställs statens budget av landets högsta lagstiftande organ. "Demokratiska Ryssland" utgör nog ett sällsynt undantag från denna regel. Den ryska regeringen och presidentstrukturen belastade utgiftssidan utan Högsta sovjets hörande och godkännande. Försöken till kontroll avfärdades som ränker från kommunisternas sida, från de "röd-bruna". I verkligheten fanns inget som helst kommunistiskt i Folkkongressens och Högsta sovjets åtgärder involverat i detta. Det rörde sig ju om den Folkkongress som valt den nu antikommunistiska Jeltsin till ordförande i Högsta sovjet och som sedan föreslog honom som Rysslands president och stödde honom i valet.

Det blev så att Rutskoj och Chasbulatov, Folkkongressen och Högsta sovjet dagligen och stundligen utförde sitt smutsiga arbete med att genomföra impopulära beslut, vars faktiska upphovsman Jeltsin var. Men denne höll sig vid dessa tillfällen alltid i bakgrunden, medan de direkta verk-ställarna drog på sig det folkliga missnöjet, förvandlade sig till förhatliga figurer i förhatliga organ. Jeltsin och hans anhängare räknade kallt med denna omständighet, när man på alla sätt hänsynslöst förnedrade Folkkongressen och Högsta sovjet, för att sedan också upplösa dem.

Att Boris Jeltsin älskar makten, att leka med den och missbruka den utan varje hänsyn till rätt och moral är allom bekant. Han döljer det inte ens själv. Han började sträva efter rätten att egenmäktigt lösa alla statliga frågor, däribland lagstiftning och domstolsväsende. Jeltsin gör ett försök till statskupp och upprättande av sin diktatur i december 1992 och mars 1993. Vid den tidpunkten var emellertid maktfördelningen inte till hans fördel. Våren - sommaren 1993 genomförde Jeltsins anhängare en stor förberedelsekampanj "artilleriförberedelser", som Jeltsin själv uttryckte det. Han besökte militära förband, försäkrade sig om stöd från korrumperade delar av generalitet och chefer inom milisen, bearbetade koncentrerat den allmänna opinionen i mening "är ni för Jeltsin eller tjetjenen Chasbulatov" - Övertygad om att folk kommer att tiga och inte vilja delta i käbblet inom maktstrukturerna kungjorde Jeltsin den 21 sept 1993 upplösningen av Folkkongressen och Högsta sovjet.

Ryska Federationens grundlag ger inte presidenten dessa rättigheter, varför han varnas för stränga rättsliga påföljder för sådana handlingar. Artikel 121-6 i grundlagen lyder: "Fullmakterna för Ryska Federationens president kan inte användas för att förändra Ryska Federationens statsskick, att upplösa eller avbryta verksamheten i några som helst lagligt valda statliga organ. Skulle så ske, upphör de omedelbart att vara giltiga".

Det finns också anledning att närmare gå in på den rättsliga sidan kring folkomröstningen i april 1993. För att införa förändringar i grundlagen krävs minst två tredjedelar av rösterna antingen från till detta befullmäktigade organ eller absolut majoritet från de röstberättigade medborgarna i landet. Detta är internationell praxis. Jeltsin hade inte detta stöd. I presidentvalet röstade för honom något över två femtedelar av väljarna (42 procent). I folkomröstningen fick han över en tredjedel av rösterna (ca 36 procent).

Varje hederlig människa skulle betrakta valresultatet i folkomröstningen som ett nederlag, en förlust av väljarnas förtroende. Det gjorde nu inte Jeltsin - och inte de krafter ute i världen som höll och håller honom om ryggen.

De stödde honom även i fortsättningen, när folkmassorna i Moskva, S:t Petersburg och andra ryska städer krävde slut på de grundlagsstridiga handlingarna, rättsliga åtgärder mot de skyldiga till den politiska krisen, möjlighet för oppositionen att i radio och TV uttrycka sin åsikt om problemen.

I de städer där milisen och specialtrupperna inte provocerade folket, ägde folkförsamlingarna rum under fredliga former. I Moskva däremot vidtog makthavarna provokationer som ledde till en oerhörd tragedi: skotten mot Vita huset -när folket försökte förhindra parlamentets - Folkkongressens - upplösning.

Ryska folket, Folkkongressens ledamöter som försvarade parlamentet till det yttersta, hoppades att armén, den sovjetiska och folkets armé, inte skulle rikta sina vapen mot de lagligt valda representanterna för folket. Men Jeltsin hade kort innan besökt dessa elitförband och där funnit krafter som var beredda att gå till attack mot folket.

Filmdokument visar: det som då hände i Moskva var en dom som verkställdes, en grym beskjutning som var fullständigt meningslös, därför att det i parlamentet inte fanns några krafter som kunde stå emot tanks och pansarvagnar. Anfallet bar karaktären av ett hot mot folket som valt detta parlament, vildsint hämnd på okuvliga parlamentsledamöter . Den dumhet och våldsamhet med vilken man attackerade parlamentsbyggnaden i Moskva i oktober 1993 var avsedd att sprida skräck bland folket, att visa människorna vad som väntade dem om de inte underordnade sig den härskande makten.

Ryssland uppvisade värdiga lärjungar till Chiles Pinochet. Censur infördes omedelbart. Journalister (även utländska) fråntogs sina identitetspapper, 15 tidningar förbjöds ...

Pinochets kupp och införande av en fascistisk regim i Chile framkallade en våg av protester över hela världen. Demokratiska krafter, politiker, massorganisationer fördömde kuppen och stödde moraliskt försvararna av samhället och dess grundlagar. Men en liknande kupp av Jeltsin bemöttes av någon anledning på ett helt annat sätt. Varför?

Härtill finns många orsaker: Gorbatjov, Sjevardnadse, Jakovlev och Jeltsin hade egenhändigt åstadkommit det som Rysslands fiender inte lyckats med under flera årtionden. De som vill ha hegemoni över världen hade all anledning att vara glada. Men vilken risk är det att missta sig i detta spel: Världens folk, representanter för politik och samhällsliv borde betänka i vilket läge mänskligheten skulle vara idag om inte Hitler mött motståndet från Sovjet-unionen. Man borde också noga tänka över vem Europa har att tacka för att för första gången i sin historia ha kunnat leva i fred under nästan ett halvt sekel. Och även på vad mänskligheten uppnått genom fredlig tävling mellan två system inom ekonomi, politik, vetenskap, kultur ...

Ryssland har inriktat sig mot ett rätts-vidrigt samhälle, utan hänsyn till lag och rätt. Genom en författningsvidrig statskupp förvandlade sig den ryske presidenten till en maktlysten usurpator.

Många svåra år ligger nu framför Ryssland Dess patrioter är väl förtrogna med detta förhållande. De är beredda att göra allt för att avstyra det farliga spelet som nu utövas av de äventyrare som tillägnat sig makten, att återföra sitt forsterland till den konstitutionella vägen, till rättssamhälle och demokrati. I detta svåra arbete kommer de att vara i behov av moraliskt stöd och solidaritet från alla progressiva, demokratiska krafter i världen.

 Fil dr Djamal Mutagirov

Jag vill läsa mer om ideologiska frågor.